Jag är urförbannad på bankerna!

Vi har fyra stora banker i Sverige. De dominerar totalt så konkurrensen är i praktiken satt ur spel. Detta gör att de kan helt negligera vad kunderna tycker och agera egennyttigt, girigt och omoraliskt.

Nu senast när Riksbanken sänkte sin styrränta med en kvarts procent kunde man förvänta sig att bolåneräntorna därmed skulle sänkas, men nej!  De fyra bankerna deklarerade som med en mun att någon räntesänkning blir det inte. Riksbanken hade förmodligen tänkt sänkningen av styrräntan som en julklapp till landets låntagare och en stimulans till ekonomin. Istället blev det en ökning av bankernas redan höga vinstnivå.

Alla påtryckningar från folk i allmänhet, bankkunder och inte minst regeringen mot bankerna att vara återhållsamma med utdelning av bonusar till sina chefer sker för döva öron. Chefslöner och bonusar höjs hela tiden helt ogenerat och har sedan länge nått oanständiga nivåer.

Bankverksamheten automatiseras, görs opersonligare och förmodligen allt lönsammare. Vad får bankkunderna ut av det mer än minskad personlig service?

De bankkunder som sparar får ingen eller mycket låg ränta. För lån och krediter tar bankerna däremot ut rejäl ränta. Hur rimmar det?

Är det inte dags snart för oss bankkunder att sätta ner foten och protestera? Med risk för att låta som en gammal kommunist , vilket jag faktiskt inte är, vill jag utropa ”Upp till kamp mot kapitalet!”

Medvedev och den siste tsaren

Har ni slagits av den fantastiska likheten mellan den nuvarande ryske presidenten Medvedev och den siste tsaren Nikolai den andre?

Intressant är att jag vet att Medvedev själv har slagits av likheten och kommenterat det i samband med ett besök på ett museum i Tjeboksary där han fick se ett porträtt av tsar Nikolai. Detta berättade guiden för mig när jag besökte samma museum.

Angående kvalitet på vodka

Hur vanligt är det inte att man får höra kvalitetsomdömen om olika vodkamärken! "Smirnoff är visserligen dyrare, men mycket godare än Koskenkorva" eller "den ryska Sankt Petersburgsvodkan är särskilt mild och god".
Nonsens! säger jag.
Om vi talar om ren vodka som inte är smaksatt eller kryddad och vi sorterar bort hembränt och usel finkelsmakande vodka, kan det inte vara någon skillnad. Såvitt jag förstår ska vodka bestå av ren etylalkohol utspädd med destillerat vatten till c:a 40 %, eller har jag fel? Vad är det i så fall som kan skilja sig mellan olika vodkamärken mer än möjligen renhet? Jag påstår - förpackningen, varumärket och priset, inget annat.
Ja priset  kan variera flera hundra procent, men innehållet - vodkan är densamma.
Jag är mycket intresserad av att få kommentarer från någon som hävdar att mitt resonemang inte stämmer och som kan förklara vari felet ligger.

Kurtis och rallarsving

Igår var det premiär för bygdespelet "Kurtis och rallarsving" i Viker. Som namnet antyder handlar pjäsen bl.a. om rallare, men också hur det kunde gå till när ett gäng rallare kom till en bondby med både konflikter, slagsmål och kärleksförvecklingar som följd. Själv spelade jag en arg bonde (korpulent och dominant stod det i manus), en riktig slavdrivare och snåljåp. Detta var mitt första framträdande som amatörskådespelare. Verkligt kul var det, men jobbigt! Många repetitionstillfällen krävdes för att alla repliker skulle sitta, timingen bli rätt när man gick in på scen och allt det tekniska skulle fungera. Vid premiären fungerade i alla fall allt perfekt och publiken var större än vi hade vågat hoppas, över 180 personer. Nu ska vi ladda för tre nya föreställningar, 5/8, 6/8, 7/8. Själv ska jag tills dess åter bygga upp min aggressivitet så jag kan spela riktigt elak och ilsken.   

Monarkins s.k. kris

Först ska sägas, att jag är monarkist, inte av några nostalgiska utan främst av praktiska skäl. Vårt statsskick fungerar bra. Införande av republik skulle antagligen bli mycket dyrt utan att tillföra några mervärden att tala om. Dessutom bör man inte underskatta den goodwill och PR-effekt för Sverige kungahuset kan ge internationellt t.ex. i samband med stora exportaffärer.

Med det sagt,  kommer vi till frågan, vad man kan säga om vår nuvarande kung.

Den symboliska och ceremoniella roll som ju är kungens egentliga uppgift att fylla sköter han utan anmärkning. Han kan föra sig i de sammanhang kungen förväntas medverka och med rätt förberedelser kan han hålla skrivna anföranden som ju inte behöver vara, och antagligen oftast inte heller är, skrivna av honom själv. Värdet av kungens framträdande är dels, att den fyller en formell funktion, dels att den bidrar till att ge sammanhanget status och en högtidlig inramning.

När kungen däremot går utanför sin formella roll och blir privat och personlig; ger intervjuer, uttalar sig spontant, tillåter media göra reportage om hans familj- och privatliv blir det fel – mycket fel!  Han har ju nämligen ett handikapp som är allvarligt för en offentlig person. Han har inte talets gåva. Det han säger blir dåligt formulerat och resultatet av hans spontana yttranden blir bara pinsamt.

Om han hade varit mer social och vältalig hade han säkert kunnat klara av även de här mer personliga framträdandena med bravur och på så sätt blivit mycket mer folkkär än han är.

Eftersom han nu inte har de kvaliteterna men ändå klarar de ceremoniella uppgifterna utan problem skulle han fungera utmärkt som kung om han förstod att slå vakt om sin värdighet och helt avstod från personliga framträdanden, där han måste fungera utan förberedelser. Han borde följa exemplet från Englands drottning som aldrig ger intervjuer eller släpper in media i sin privata sfär.  Kanske det är just därför hon har behållit sin värdighet och är så respekterad av folket.

Vad kungen gjort eller inte gjort privat är egentligen ur nationell synvinkel helt ointressant. Betydelse får det först om en negativ mediabild exponeras.  Särskilt om kungen tvingas framträda och kommentera och svara på frågor, eftersom han inte klarar den situationen oavsett om han är ”skyldig” eller "oskyldig".

Rop på offentlig granskning av kungens privata förehavanden leder helt fel med tanke på ovanstående resonemang. Kungen är som kung en symbol med en formell roll, inte en privatperson, inte en kändis som media ska ha tillträde till. Om han som privatperson beter sig som tusentals andra män; kör för fort , går på porrklubb, är otrogen,  angår det helt enkelt inte allmänheten.

Oavsett om det som det som skrivs i boken ”Den ovillige monarken” och det som berättas av div. porrklubbägare är sant eller inte sant, borde kungen för att markera sin integritet inte ha gjort några som helst kommentarer.  När han nu ändå har gjort det är skadan skedd och han befinner sig på ett sluttande plan (obs! fortfarande oavsett vad som är sant när det gäller privata förehavanden).

Folkets bild av kungen är eller kommer att bli så skadad, att han för monarkins skull bör abdikera till förmån för kronprinsessan Viktoria.

Skolavslutning i kyrkan

Milliontals människor i världen utsätts för grov tortyr, avrättas fast de är oskyldiga, försmäktar i vidriga fängelser.

I Afrika våldtas och stympas hundratals kvinnor om dagen av terroriserande rövargäng.

I flera av världens diktaturer skjuts regelmässigt hundratals människor i samband med demonstrationer för frihet och demokrati.

Världen över utsätts milliontals barn för grova sexuella övergrepp av sina pappor.

Den stora frågan som nu är på tapeten i Sverige är;

Ska barn (även icke kristna) tvingas fira sin skolavslutning i en kyrkolokal och kanske även utsättas för att höra en präst uttala en välsignelse?

Slutet på Mr Y

Har just läst Scarlett Thomas senaste roman ”Slutet på Mr Y”. Det var en märklig läsupplevelse! Det märkliga ligger i att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker boken är urusel eller fantastiskt bra. Något sådant har jag aldrig förut upplevt.

Bokens huvudperson befinner sig omväxlande i den verkliga världen och i en drömliknande värld, kallad troposfären eller sinnesrymden där det är möjligt att förflytta sig i tid och rum utan begränsningar och att gå in i andra personers (och djurs) medvetanden. Redan detta borde fått mig, en inbiten skeptiker och realist att lägga ifrån mig boken. Dessutom förs hela tiden ett djupt filosofiskt /naturvetenskapligt resonemang om tid och rum, materia, kvarkar, tankar, liv och död som stundtals är ansträngande att följa.

Det som ändå fick mig att fortsätta läsningen var att mycket av teorierna känns vederhäftiga och tänkvärda, inget lättköpt new-age-flum alltså! Man drevs att läsa vidare av den hissnande upplevelsen att man var inne i ett fantasieggande tankeexperiment om tillvaron och dess gränser.

Jag är fortfarande kluven, är boken det icke läsvärda resultatet av en författare med ohämmad fantasi eller är den ett mästerverk.

Det våras för provokatörerna

Vi har börjat se ett nytt fenomen i världen – provokatörernas vår.

Numera kan enstaka personer utan nämnvärda resurser, orsaka katastrofal skada i form av åtskilliga döda i en annan del av världen. Det enda som behövs är en provokation som inte ens behöver vara en olaglig handling. Några exempel: Den amerikanske pastorn i Gainesville, Florida som genomförde en koranbränning eller Lars Vilks som förfärdigade en rondellhund i form av Mohammedkarikatyr. Till samma kategori vill jag föra de extremister i Gaza som av och till skickar raketer in i Israel med syfte att störa fredsprocessen mellan Israel och Palestina.  -  En ny form av terrorism som innebär noll eget risktagande, men som är dödligt effektiv!

Detta är den ultimata formen av det som brukar benämnas asymmetrisk krigföring. Att den blivit möjlig först nu, beror på medias globala genomslagskraft som innebär att en händelse i en amerikansk avkrok kan bli känd för och spridas bland knappt läskunniga bönder i Afganistan.

Om vi tar fallet med de afganska demonstrationerna mot koranbränningen i USA som ledde till ett 30-tals personers död, kan det vara intressant att diskutera skuldfrågan. Var den skyldige pastor Terry Jones som beordrade koranbränningen, trots att han säkert förstod vilken oerhörd kränkning det innebar för alla muslimer?  Var det media som förmedlade nyheten och spred den över världen?  Var det den afganske presidenten Karzai, som tog upp händelsen i ett tal, trots att han bör ha förstått sprängkraften i budskapet?  Var det de förbittrade afganer som demonstrerade och genomförde själva dödandet?

I Gazaexemplet där enstaka motståndare till fred kan provocera Israel till massiva repressalieanfall och därmed stoppa fredsprocessen enbart genom att skicka in en raket på Israelisk mark; vem bär skulden till de civila dödsoffren och fortsatt krigstillstånd, provokatörerna i Gaza eller Israels hökar som svarar på provokationen med massiva repressalier?

Skuldfrågan är som synes svår. Alla bär i någon grad skuld, men min slutsats är, att huvudansvaret för konsekvenser av denna typ av provokationer bör lyftas från provokatörer på gräsrotsnivå och från de gräsrötter som reagerar på provokationerna med våld. I båda fallen därför att de styrs av känslor och brist på kunskap och omdöme. Man kan kort sagt inte begära för mycket av dessa kategorier.

Huvudansvaret bör istället läggas där makt, kunskap och insikt finns, (eller borde finnas), d.v.s. de instanser som har möjlighet att moderera konflikten, förhindra provokationen eller reaktionen på den, men inte gör det. Med den principen vill jag göra Karzai huvudansvarig i det första exemplet och Israels regering i det andra.

Det krympande svenska försvaret

Under kalla kriget hade Sverige ett starkt försvar. Vårt flygvapen ansågs vara det fjärde starkaste i världen.  Vår armé som trots att den var baserad på allmän värnplikt skulle kunna mobiliseras på mycket kort tid tack vare ett väl utbyggt system med mobiliseringsförråd och regelbundna repetitionsövningar i krigsförband. Djupt nersprängda i berget fanns fantastiska atombombsäkra anläggningar; ledningscentraler, fort, marinbaser, förråd, ja hela fabriker för produktion av basvaror. Sveriges beredskap för att klara ett modernt krig var bättre än något annat lands.

I dessa dagar, när bara en bråkdel återstår av vårt militära försvar, ligger det nära till hands för mig som alltid varit en stor försvarsvän, att nostalgiskt se tillbaka på den period, när vårt försvar var så starkt.

När jag någon gång frestas att beklaga denna utveckling av militär nedrustning, har jag lärt mig att tänka så här:

Vilket föredrar jag att leva i; ett Sverige med starkt försvar men under ett kallt stormaktskrig med överhängande krigshot eller som nu med ett rudimentärt försvar men i en tid då krigshotet känns mycket avlägset?

Svaret på den frågan är förstås givet.  Men.. . betyder det, att man som svensk bör känna sig helt nöjd med den senaste tidens utveckling av vårt försvar? Jag är det inte!

Till att börja med är jag kritisk till avvecklingen av värnplikten. Det kommer att bli svårt att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater, om vi inte sätter kraven på de personer vi anställer mycket lågt. Den kategori människor som trots låg lön söker sig till tjänst som soldat blir inte den sorts personer vi vill ha att försvara oss. Deras utbildning blir för kort och otillräcklig och kan inte jämföras med den de värnpliktiga fick.

Om vi istället behållit värnplikten, men reviderat den till en samhällstjänst för alla, skulle vi vunnit många fördelar.

-          Försvarsmakten skulle fått det antal soldater som behövdes. Övriga skulle få göra civil tjänst för samhället i vården, barntillsyn, räddningstjänst etc.

-          Alla unga svenskar av båda könen skulle få en värdefull erfarenhet inom ett yrkesområde.

-          Samhället skulle tillföras en stor billig extraresurs.

-          Vi skulle slå fortsatt vakt om ett gemensamt, folkligt försvar.

Jag är också kritisk till att vi inte får ut mer försvarseffekt av en försvarsbudget på 45 miljarder kronor. Den relativt måttliga minskningen av försvarsanslaget de senaste decenniet står inte i proportion till den drastiska neddragningen av förband, materiel och försvarskraft.

En sak som också stör mig är att det knappast förekommer någon allmän debatt kring hur det svenska försvaret ska vara beskaffat, vilken inriktning och vilka uppgifter det ska ha. Det verkar som om politiker från alla läger bestämt sig för att folket inte är intresserade av försvarsfrågor (utöver frågan om vi ska skicka trupp till Afganistan eller inte). Jag tror dom har fel. Oavsett vilket, är det viktigt för demokratin med en bred försvarsdebatt.

Språkspaning 1

Jag är nog lite av en språkpolis. Ett tecken på det är att jag njuter när jag lyssnar på Jonas Hallbergs språkspaningar i radioprogrammet ”Spanarna”. Ett annat tecken är att jag ofta tycker Lars Gunnar Andersson i ”Språket” är lite för liberal. (Även om han är väldigt kunnig och pedagogisk och intressant att lyssna på).

Jag har för avsikt att framöver avreagera mig genom att ibland lägga in egna språkpolisspaningar på min blogg. Här kommer den första.

Jag stör mig på vissa anglicismer som blivit vanliga på sista tiden.

Exempel på några av de värsta:

-          Walk in closet              varför inte klädkammare?

-          Mindset                         vad är det för snobbuttryck? Varför inte tankesätt?

-          Formula (används i reklam för hudkrämer m m)    Använd formel eller sammansättning!

-          Teknologi (i betydelsen teknik)        Använd ”teknik”!  Teknologi på svenska betyder läran om teknik.

-          Truck i stället för lastbil

-          Shit! I stället för ”Ojdå! eller något liknande” är oerhört irriterande särskilt när det används frekvent som utfyllnadsord.

-          Sale i stället för Rea och när jag ändå är inne på handeln, varför är ”Street Shoe”  bättre än stadssko?

Det var allt för den här gången.

Skolans och kyrkans kris

Både svenska skolan och kyrkan är inne i en kris även om knappast dess företrädare skulle uttrycka sig så.

Om vi börjar med skolan, så får vi dagligen bevis på hur illa det är ställt med den allmänna kunskapsnivån hos eleverna och ordningen i skolan. Många ungdomar går ut skolan utan godkända betyg i de viktiga ämnena. Ett skrämmande antal till och med utan förmågan att läsa och skriva. Ordnings- och disciplinproblem, skolk och mobbing är vanligt. Saken blir inte bättre för att problemen fördelar sig väldigt ojämnt mellan skolor. Skolor i invandrartäta områden fungerar så dåligt, att de föräldrar som kan flyttar sina barn till bättre skolor vilket ökar segregationen.

Kyrkans kris är dels att kyrkobesökarna sviker, dels blir fler och fler, särskilt bland de yngre, medvetna om att de kan minska sin skatt genom att gå ur svenska kyrkan. Sekulariseringen i Sverige tillsammans med det ständigt ökande utbudet av konkurrerande kultur- och andra aktiviteter i samhället innebär att i många kyrkor gudstjänsterna bara besöks av några få personer. Med tanke på åldern hos dessa få trogna undrar man hur det kommer att bli om fem eller tio år, när ingen av dom längre lever.

Diskussionen om orsaken till skolans kris har visserligen till en del handlat om lärarutbildningen, men hur mycket tid och kraft har inte ägnats åt betyg eller inte betyg, olika betygssystem, läroplaner centrala prov, visioner och mål, skolans organisation?

Diskussionen om kyrkans kris har handlat om kyrkans budskap, gudstjänsternas form m m.

Min uppfattning är att både när det gäller skolans och kyrkans kris fokuserar man på fel saker. Receptet är brutalt enkelt (men samtidigt svårt att åstadkomma):

Skolan behöver duktiga lärare som är engagerande och goda pedagoger.

Kyrkan behöver karismatiska präster som kan fängsla en församling.

John le Carré, en mästare

Min favoritförfattare sedan länge är John le Carré. Den enda boktitel många verkar förknippa med honom är ”Spionen som kom in från kylan”. Det är för all del förståeligt, för det var en utmärkt roman som också blev en bra film, men han har skrivit så många så otroligt bra andra romaner!

Den genre som gjort honom mest känd är spionromanen och så länge kalla kriget varade skrev han en rad böcker om det intrikata och hänsynslösa spelet mellan västs och östs underrättelsetjänster. Till skillnad av dussinlitteraturen i denna genre genomsyras le Carrés romaner av realism och djup, vilket inte gör dom mindre spännande att läsa.

Efter kalla kriget har ämnena för hans romaner berört aktuella globala ödesfrågor som internationell terrorism, trafficking, illegal vapen- och knarkhandel, ekonomisk brottslighet i megaformat och i koppling till allt detta, politikers fiffel och svek.

John le Carré tycks drivas av en glödande avsky riktad mot de samvetslösa, och korrumperade makthavare och organisationer som står bakom ovan nämnda  missförhållanden. Trots detta faller han aldrig för frestelsen att ge avkall på seriositet och kylig realism.

Hans berättarkonst och språkbehandling är fantastisk. Det finns ofta stort djup och dubbla betydelser i det som sägs. Det tillsammans med referenser som kräver viss kunskap att förstå gör inte hans romaner särskilt lättlästa, men när man väl kommer in i dom och fångas av både spänningen och det angelägna innehållet blir läsupplevelsen desto starkare.

John le Carré blir definitivt min kandidat till nästa Nobelpristagare i litteratur!

Kommunens extraresurs – den frivilliga resursgruppen

Numera har alla kommuner möjlighet att skaffa sig en värdefull resurs som kan nyttjas vid kriser, olyckor, oväder, elavbrott m m alltså vid situationer då de ordinarie resurserna inte räcker till.

Inom Civilförsvaret och med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har man nämligen skapat ett koncept som kallas just Frivillig Resursgrupp eller FRG.

En FRG består av ett antal frivilliga personer som vid behov kan kallas in av kommunen för att hjälpa till med mat- och persontransporter, sjukvård, omhändertagande av skadade, röjning med mera.

Alla FRG-medlemmar får på Statens bekostnad en bra grundutbildning för sina uppgifter. Varje FRG har en FRG-ansvarig som är kontaktperson mot kommunen. Normalt förfogar en FRG också över egna resurser i form av terrängfordon, portabla elverk, tält m m.

Det här är ett mycket billigt sätt för en kommun att förstärka sin beredskap mot kriser och de flesta kommuner har också redan valt att etablera en FRG. Erfarenheterna av FRG från de kommuner som verkligen drabbats av kriser som t.ex. stormen Gudrun, översvämningar och skogsbränder är genomgående goda.

Just nu pågår förberedelser att skapa en FRG för kommunerna i Bergslagen; Nora, Lindesberg och Hällefors.

Om du vill kommentera

Vill du kommentera något inlägg, kan du göra det i själva bloggen, men det kräver några handgrepp. Man måste registrera sig med sitt Google-konto. Den som tycker det verkar krångligt kan lika gärna skicka ett mail direkt till mig, alltså till staffan.jackson@ekelow.se

Ordet ”neger” i klassisk litteratur

På sista tiden har N-ordet, alltså ordet NEGER, åter dykt upp i kulturdebatten. Nu handlar det inte om huruvida man skall få kalla negerbollar för negerbollar, utan om det är rätt att ”censurera retroaktivt” d.v.s. att i äldre litteratur ta bort eller ändra ord som idag anses olämpliga.

Nyligen har förlaget Raben & Sjögren beslutat att inte återutge barnboken ”Ture Sventon i Paris” därför att ordet NEGER  förekommer  i den. Författarfonden, som har fört författaren Åke Holmbergs talan protesterade och föreslog klokt, att man kunde låta boken vara som den är, men lägga till ett förklarande förord. Förlaget stod dock fast vid sitt beslut. Man gör nu sällskap med det amerikanska förlag som åter­utger ”Huckleberry Finn” av Mark Twain i en upplaga där ordet ”nigger” bytts ut mot ”slave”.
En del politiskt korrekta debattörer har svårt att acceptera, att det står i Pippi Långstrump-böckerna att Pippis pappa är NEGERKUNG. Hur ska detta ord ändras i nästa upplaga? Ska det istället stå att han är socialarbetare eller kanske bibliotekarie?

Denna ängsliga, politiskt korrekta klåfingrighet påminner om det superlöjliga extremfeministiska påfundet vi fick höra om för en tid sedan att det borde finnas lika många Fru-Gårman-skyltar som Herr-Gårman-skyltar vid våra övergångsställen.

För att återgå till censur av N-ordet; Det är förstås olämpligt, att idag använda ord som upplevs kränkande av vissa, men därifrån till att gå tillbaka och byta ut ord i äldre litteratur är på gränsen till historieförfalskning. Ords betydelse ändras förstås över tiden och beroende på sammanhanget. Ska vi löpande justera all text i litteraturen så den blir acceptabel enligt dagens synsätt? Absurt! Det för tankarna till George Orwells 1984.

Jan Guillou vs Gunnar Ekberg

Jag har just läst dels Jan Guillous senaste bok "Ordets makt och vanmakt", dels Gunnar Ekbergs bok "De ska ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst". Båda gav en mycket spännande läsupplevelse och särskilt intressant var att de beskriver samma tid och miljöer men ur olika utgångspunkter. Författarna nämner också varandra flitigt. Båda tycker lika illa om den andre och står ideologiskt så långt ifrån varandra som man kan komma.

Jan Guillou berättar i sin bok om sitt liv som vänsterman och journalist. En stor del av boken beskriver perioden från mitten av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet då de radikala vänsterrörelserna och palestinarörelsen var som starkast. Jan Guillou var hängiven kommunist och aktiv medlem i såväl Clarté, KFML som Folkfronten för Palestina. Han hade mycket kontakter med de palestinska terrororganisationerna och reste mycket i mellanöstern. Boken avhandlar också Guillous "avslöjande" av IB tillsammans med Peter Bratt, något som blev möjligt på grund av att en IB-agent läckte hemligheter till Peter Bratt. Guillous informationsinsamling inför avslöjandet låg i gränslandet mellan journalistik och spioneri och renderade också honom ett fängelsestraff för detta.

Gunnar Ekberg blev som mycket ung värvad till den svenska underrättelsetjänsten som då hette IB, där han verkade från sextiotalets mitt och tio år framåt. Den perioden berättar han utförligt om i sin bok. Ekberg fick i uppdrag att infiltrera KFML och Palestinarörelsen och rapportera till IB som kallades Firman. Syftet var att få kännedom om ev. planer till omstörtande verksamhet, terroristattentat m m från dessa organisationers sida samt att få kännedom om ifall Sovjet eller Kina stödde dem med fientliga avsikter mot Sverige. Observera att detta ju skedde under det kalla kriget då vår misstänksamhet mot Sovjet var stor.

Guillou och Ekberg möttes vid många tillfällen, möten som båda berättar om och där de naturligtvis hade helt olika och dolda agendor. Det är detta som gör det så intressant att läsa båda skildringarna mot varandra. Ibland beskriver de båda författarna samma faktiska skeende så olika att endast en av dem kan ha rätt. Det blir då upp till läsaren att avgöra vem som är mest trovärdig. Själv vet jag vem jag litar mest på, men andra kanske väljer att tro på den andre.

Till slut blev Ekbergs identitet som IB-agent och infiltratör röjd och det blev Guillou som konfronterade Ekberg om detta.

Den som är intresserad av svensk nittonhundratalshistoria och särskilt skeendet under kalla kriget och sextio- och sjuttiotalens vänstervåg rekommenderas starkt att läsa de här böckerna.

Stalin och jag

Jag har ett kluvet förhållande till Stalin (alltså Iosip Vissarianovitj Dzjugasjvili). Mitt intresse för denna person har gjort att jag i min bokhylla nog har minst en hyllmeter litteratur om Stalin, bland annat flera stora utmärkta verk av Simon Montefiori och Edward Radzinsky.

Hur kan jag då vara så fascinerad av en så förskräcklig person som Stalin är en fråga som jag även ställt mig själv. Är inte den fascinationen på gränsen till pervers?

Många av oss går på skräckfilmer trots att de skrämmer oss. Det verkar som att vi får en kick av att bli skrämda. Mina studier av Stalins liv och gärningar ger mig samma typ av kick som att se en skräckfilm. Den blir inte sämre av att monstret i det här fallet var en verklig person. Ytterligare ett skäl för mig att studera Stalin är mitt stora intresse för historia och då särskilt Rysslands.

Jag är förbluffad över mycket som rör den allmänna synen på Stalin. Här finns flera paradoxer. Hans påverkan på världshistorien anser jag är underskattad. Få personer har direkt och indirekt satt ett sådant avtryck i världen som Stalin. Ondskan i hans gärningar är grovt underskattade. Han brukar nämnas som en jämlike till Hitler, Pol Pot och Mao när det gäller missgärningar. Sanningen är i själva verket, att  de andras terror framstår som närmast idyllisk i jämförelse med Stalins. Mätt bara i antal likvideringar är han garanterat ansvarig för fler än de andra tre tillsammans. Av naturliga skäl är det svårt att få fram en säker siffra, och olika forskares bedömningar varierar mellan 25 och 60 miljoner.  Därtill kommer de 18 miljoner som försmäktade i Gulag varav över 4 miljoner aldrig återkom (Anne Applebaum).

En gåta är hur han under 30 år kunde hålla Sovjetunionen i ett sådant järngrepp och hur det ryska folket trots sin fruktan för honom och den hemska tyrann han var beundrade och älskade honom så. Än idag ser millioner ryssar Stalin som en hjälte.

Det är skrämmande att i dessa dagar görs en ny historieskrivning i Ryssland. I den nya historiebok som tagits fram för ryska barn tonas Stalins terror ned och hans handlingar beskrivs som nödvändiga för att skydda det ryska folket. De flesta historiker har protesterat mot detta, men Putin hävdar med kraft att lärarna skall undervisa enligt den nya boken, detta för att inte svärta ner den historiska bilden av Ryssland.

 En liten analys ur psykologiskt perspektiv av människan Stalin kan vara intressant. Hur var den man beskaffad, som kom att bli den värste massmördaren alla kategorier i världshistorien?

Det märkliga är att Stalin knappast hade en särskilt komplex personlighet. Hans egenskaper var egentligen sådana som man finner hos vanliga, normala människor (möjligen med undantag för hans totala avsaknad av empati) , men några drag var mer markerade än hos de flesta av oss som till exempel hans utpräglade misstänksamhet , hans maktbegär och hans intelligens, speciellt i bemärkelsen list och förslagenhet. Exempel på det senare är den oerhörda skicklighet han visade att härska genom att söndra och intrigera i den oerhört komplicerade politiska miljön som var Sovjetunionens. Ett typiskt drag hos Stalin var hans oförutsägbarhet. Detta bidrog till osäkerhet och rädsla hos alla i hans omgivning. Man kunde aldrig veta hur han skulle reagera på en fråga eller framställan. Han hade också ett utmärkt minne och glömde aldrig en oförrätt eller ett misstag någon gjort.

Dessa egenskaper tillsammans med miljön i revolutionens Ryssland och ett antal tillfälligheter skapade det monster som blev Stalin.

En propp har gått - Svar från tillverkaren!! (se mitt inlägg dec 2010)

Hej Staffan,

Ursäkta att det har tagit tid att svara men har passat på att ha julledighet.

Jag förstår vad ni menar men tyvärr är det inte så många som är villiga att betala extra och detta är en lågmarginalprodukt. Propparna tillverkas i automatband där montaget och paketeringen sker automatiskt och den lilla fjäderns som han menar spinns från en tråd, alltså ingen färdig fjäder som sätts dit. Jag tar åt mig önskemålet om fjädern och kommer att undersöka vilka tester som har gjorts historiskt för att förbättra fjädern men tyvärr är det nog provat med en hel del olika material och modifieringar. Ett krav som finns är att det skall fungera i automatbanden.

Lösningen på problemet har varit mätartavlorna där det klart skall framgå vilken säkring som skall skydda vilken krets t.ex. säkring nr 8 till vardagsrum och 9 till belysning/uttag kök. Blir det mörkt i vardagsrummet så skall man tydligt kunna utläsa att det är säkring nr 8 som skall bytas och efter bytet lyser det förhoppningsvis igen.

För den kreativa med rätt möjligheter så finns där kanske en produktide att ta fram nya kåpor till centralerna med en lysdiod som helst tänds när säkringen har gått eller lättare tekniskt men mera störande att den släcks när säkringen är trasig.

Hoppas detta var svar på din fråga.

Med vänlig hälsning/ Best regards,

Niklas Aronsson

Produktchef Säkringsmaterial/Försäljning

Product Manager Fuse Materials/Sales

Sabrering av nyårschampagnen

Har du som jag funderat över hur det här med sabrering av en champegneflaska egentligen går till?
Slår man verkligen av halsen på flaskan med en sabel? Får man inte glasskärvor i champagnen då? Blir det något vin kvar eller sprutar allt ut?

Flera av mina vänner (men inte jag) har nyligen praktiserat sabrering, men när jag nyfiket frågar om själva förfaringssättet får jag helt olika svar. Jag bestämde mig därför att gå till botten med saken, studera ämnet och rapportera hur sabrering verkligen ska gå till.

Först en historisk tillbakablick: Enligt vissa källor påbörjades bruket att sabrera champagne av Napoleons kavalleriofficerare under fälttåget mot Ryssland. Andra källor som jag bedömer trovärdigare hävdar, att det istället var ryska officerare som började tillämpa det här eleganta sättet att öppna skumpaflaskor och att dom i sin tur överförde seden till sina fiender fransmännen. Visst låter det troligare? Jämför med det ryska bruket att kasta glaset över axeln när man skålat för tsaren!

Nå hur går det till att sabrera? Nu vet jag exakt efter att ha läst allt som går att läsa i ämnet samt tittat på otaliga Youtube-klipp som demonstrerar olika metoder av sabrering varav vissa med bra, andra med katastrofalt resultat.

Alltså:
Flaskan ska vara väl kyld.
Man befriar flaskans topp från folien men låter ståltrådsgrimman sitta kvar.
Greppa flaskan med en behandskad hand och håll den snett uppåt i ofarlig riktning.
Tag en sabel (eller tung kökskniv) i den fria handen. Låt bakkanten på sabeln/kniven glida längs flaskans hals tills den slår mot glaskanten i flaskans mynning. Översta delen av halsen med kork och grimma flyger då iväg och det är bara att hälla upp vinet i glasen.

Någon gång ska jag själv prova.