Slutet på Mr Y

Har just läst Scarlett Thomas senaste roman ”Slutet på Mr Y”. Det var en märklig läsupplevelse! Det märkliga ligger i att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker boken är urusel eller fantastiskt bra. Något sådant har jag aldrig förut upplevt.

Bokens huvudperson befinner sig omväxlande i den verkliga världen och i en drömliknande värld, kallad troposfären eller sinnesrymden där det är möjligt att förflytta sig i tid och rum utan begränsningar och att gå in i andra personers (och djurs) medvetanden. Redan detta borde fått mig, en inbiten skeptiker och realist att lägga ifrån mig boken. Dessutom förs hela tiden ett djupt filosofiskt /naturvetenskapligt resonemang om tid och rum, materia, kvarkar, tankar, liv och död som stundtals är ansträngande att följa.

Det som ändå fick mig att fortsätta läsningen var att mycket av teorierna känns vederhäftiga och tänkvärda, inget lättköpt new-age-flum alltså! Man drevs att läsa vidare av den hissnande upplevelsen att man var inne i ett fantasieggande tankeexperiment om tillvaron och dess gränser.

Jag är fortfarande kluven, är boken det icke läsvärda resultatet av en författare med ohämmad fantasi eller är den ett mästerverk.

Det våras för provokatörerna

Vi har börjat se ett nytt fenomen i världen – provokatörernas vår.

Numera kan enstaka personer utan nämnvärda resurser, orsaka katastrofal skada i form av åtskilliga döda i en annan del av världen. Det enda som behövs är en provokation som inte ens behöver vara en olaglig handling. Några exempel: Den amerikanske pastorn i Gainesville, Florida som genomförde en koranbränning eller Lars Vilks som förfärdigade en rondellhund i form av Mohammedkarikatyr. Till samma kategori vill jag föra de extremister i Gaza som av och till skickar raketer in i Israel med syfte att störa fredsprocessen mellan Israel och Palestina.  -  En ny form av terrorism som innebär noll eget risktagande, men som är dödligt effektiv!

Detta är den ultimata formen av det som brukar benämnas asymmetrisk krigföring. Att den blivit möjlig först nu, beror på medias globala genomslagskraft som innebär att en händelse i en amerikansk avkrok kan bli känd för och spridas bland knappt läskunniga bönder i Afganistan.

Om vi tar fallet med de afganska demonstrationerna mot koranbränningen i USA som ledde till ett 30-tals personers död, kan det vara intressant att diskutera skuldfrågan. Var den skyldige pastor Terry Jones som beordrade koranbränningen, trots att han säkert förstod vilken oerhörd kränkning det innebar för alla muslimer?  Var det media som förmedlade nyheten och spred den över världen?  Var det den afganske presidenten Karzai, som tog upp händelsen i ett tal, trots att han bör ha förstått sprängkraften i budskapet?  Var det de förbittrade afganer som demonstrerade och genomförde själva dödandet?

I Gazaexemplet där enstaka motståndare till fred kan provocera Israel till massiva repressalieanfall och därmed stoppa fredsprocessen enbart genom att skicka in en raket på Israelisk mark; vem bär skulden till de civila dödsoffren och fortsatt krigstillstånd, provokatörerna i Gaza eller Israels hökar som svarar på provokationen med massiva repressalier?

Skuldfrågan är som synes svår. Alla bär i någon grad skuld, men min slutsats är, att huvudansvaret för konsekvenser av denna typ av provokationer bör lyftas från provokatörer på gräsrotsnivå och från de gräsrötter som reagerar på provokationerna med våld. I båda fallen därför att de styrs av känslor och brist på kunskap och omdöme. Man kan kort sagt inte begära för mycket av dessa kategorier.

Huvudansvaret bör istället läggas där makt, kunskap och insikt finns, (eller borde finnas), d.v.s. de instanser som har möjlighet att moderera konflikten, förhindra provokationen eller reaktionen på den, men inte gör det. Med den principen vill jag göra Karzai huvudansvarig i det första exemplet och Israels regering i det andra.