Om att gå i
norska fjällen och jaga ripa
Ett litet försök att
beskriva denna fascinerande och märkliga aktivitet för den som inte provat på
Dagen börjar ofta med en klättring uppför en fjällsida på en
halvtimme som suger musten ur vem som helst. Sedan läggs all uppmärksamhet på terrängen
och underlaget, ibland med avbrott av några ripors uppflog och – oftast fåfängt
- försök att träffa en.
Skönast att gå är det strax under trädgränsen där det växer
glest med björk, marken är slät och täckt av ljung och blåbärsris. Där kan man
gå rätt snabbt och lätt och bara se framåt och välja väg samtidigt som man
spanar efter sina jaktkompisar. Är dom före eller efter mig?
När man framför sig ser ett område tätt bevuxet av låga
buskar med ljusgröna blad får man passa sig. Deras slingriga grenar och rötter
är som konstruerade för att göra det svårt att tränga sig fram. Jag försöker
alltid om möjligt gå runt sådana snår även om det innebär jobbig klättring.
Djupa raviner korsar ofta ens väg. Man måste då bestämma
sig; klättra ner och sedan upp på andra sidan eller söka sig uppåt där ravinen
kanske är grundare? Det senare är jobbigt, men man vinner i alla fall höjd.
Ibland kommer man fram till ett tvärbrant stup. Hur ska jag ta mig ner? Åt vänster eller
höger finns kanske ett ställe där man kan klättra ner. Under klättringen kan
man hamna på en hylla halvannan meter upp från fast mark. Hoppa ner? Pallar
knäna?
Ofta passerar man en bäck. Då passar man i förbifarten på
att ta upp kåsan ur benfickan och få sig en välbehövlig slurk vatten.
Myrar stöter man på då och då. Då gäller det att avgöra om
man kan gå över och i så fall var, eller om man måste gå runt.
Brant klättring uppåt mot en fjälltopp! Man flåsar som en
luftbälg och det suger i benen. Koncentrationen är på den plats ovanför mig dit
jag vill, innan jag nästa gång ska stanna och pusta en stund. När man äntligen
når det man tror var toppen, ser man den verkliga toppen långt framför sig.
Klättring utför brant bergssida. Bössan kan man inte hålla i
färdigställning utan i ena handen, alltid i den som vetter ut mot branten för
balansens skull och för att kunna ta stöd mot klippväggen med den fria handen.
Fullt fokus på var man ska placera nästa fot! Ett felaktigt steg kan bli
ödesdigert. Stanna till några sekunder och byta fokus till att läsa terrängen,
göra vägval. Närfokus på var man ska sätta fötterna inkluderar bedömning av
underlaget. Sten, fast eller lös? Färg
och struktur på mossan avgör om den är hal eller pålitlig att kliva på, något
man lärt sig på empirisk väg.
Att klättra ner mot dal på brant sluttning bevuxen med de
förhatliga buskarna med ljusgröna blad. Vegetationen gör att man inte kan se
marken. Därför lätt att stiga fel eller halka. En räddning är att bromsa
nedfarten genom att gripa tag i buskarnas grenar. Min fiende kan också vara min
vän!
Dagens höjdpunkt är lunchrasten med jaktkamraterna i någon
skreva vid en bäck. Brasa, grillad korv, öl, kaffe och en bit choklad. Härligt!
Så igång igen! Anspänningen när plötsligt en flock ripor
lyfter. Stoltheten om man någon gång lyckas fälla en. Den vidunderliga naturen.
Utsikten från en topp över de mäktiga fjällen med sidor klädda i höstfärger.
När jaktdagen närmar sig slutet och man klättrar ner mot
vägen och den röda Lincolnvanen, en känsla av tillfredställelse över ännu en
härlig jaktdag, att kunna se fram mot att få vila sin trötta kropp och få en
kväll med kamraterna och en drink, en god middag och en avslutning i badtunnan.
