En propp har gått! - men vilken?

Den vanliga hushållssäkringen, alltså den vita porslinsproppen har sett likadan ut så länge jag minns, d.v.s. i minst 60 år.
I ena ändan har den en liten metallprick som kan vara röd, blå, silverfärgad eller gul beroende på hur många ampere säkringen är på. Inne i säkringen finns en tunn metalltråd som smälter av vid för hög belastning och på så sätt bryter strömmen. Där finns också en liten fjäder som har till uppgift att trycka ut den lilla metallpricken så att man ska se att proppen har gått.

Det är detta som så gott som aldrig fungerar!  Metallpricken sitter kvar fast proppen har gått, vilket betyder att man inte kan veta vilken säkring man behöver byta.

Detta vållar stort besvär. Man tvingas på måfå byta ut en mängd säkringar mot nya och hoppas att någon av dom var den trasiga. Alternativt får man med ett mätinstrument mäta motståndet hos varje säkring för att hitta den som fallerar.

Varför ska det vara på detta viset? Är det en för stor teknisk utmaning att konstruera en smältsäkring som visar att den gått?

Kan man tillverka platt-TVapparater med 3D, rymdfarkoster och superdatorer borde det vara möjligt att klara även denna utmaning.

Skärpning, propptillverkare! 
Själv skulle jag gladeligen betala 10 gånger propp-priset för en säkring som fungerade som den ska.

Värnar Lars Vilks yttrandefriheten?

Lars Vilks hävdar, att hans provokationer mot muslimer i form av karikatyrer av Mohammed är hans sätt att slå vakt om yttrandefriheten.

Ja, visst kan man tycka att en konstnär eller egentligen vem som helst ska kunna få göra och publicera bilder oavsett vad eller vem bilderna föreställer utan att man ska behöva utsättas för dödshot. Och visst känns det märkligt för oss sekulära västerlänningar att en avbildning av profeten Mohammed vållade så oerhört starka reaktioner i hela den muslimska världen!

Nå, nu har vi lärt oss att det förhåller sig så, att troende muslimer kan bli oerhört kränkta av en nedsättande avbildning av deras profet.

Ska vi då inte ta hänsyn till det och avstå från att utföra sådana kränkningar?  Eller finns det så starka skäl för att provocera och kränka, att vi anser det försvarbart att milliontals människor tar illa upp?

Är avsikten helt enkelt att ”skapa tillvänjning” hos muslimer vid att vi i västerlandet minsann publicerar vad vi vill, punkt?

Handlar det om en provokation med det enda syftet att provocera? Eller handlar det egentligen bara om att få uppmärksamhet?

Det är faktiskt svårt att se på vilket sätt vår yttrandefrihet vunnit något genom Vilks provokation.

Jag håller helt med om, att en uppgift för konsten är att provocera och tänja gränser, men därifrån är steget långt till att kränka människor och grupper?

Vi har en lagstiftning mot ”hets mot folkgrupp”. Det är alltså straffbart att tala nedsättande om eller förolämpa en etnisk eller religiös grupp. Var går gränsen mellan en sådan kränkning och den som Lars Vilks utsatt muslimer för?

Det finns åtminstone tre aspekter av kritik man kan rikta mot Vilks provokation. Jag har här bara behandlat en. De andra två är samhällets kostnad för skydd av Lars Vilks själv och de eventuella konsekvenser i form av terroristdåd provokationen kan resultera i.

Om hämnd

Nedanstående är endast introduktionen till min essä ”Varför segrar Nemesis? - om hämndens väsen”.

Den är för omfattande (10 sidor) för att publiceras på en blogg.

Om du är intresserad av att ta del av essän i sin helhet, mailar jag dig den gärna i PDF-format, om du kontaktar mig på: staffan.jackson@ekelow.se.

Hämnd som fenomen är något som genomsyrat mänsklighetens historia.

Hämndmotivet är ett av de vanligaste motiven inom litteratur, film och teater och har varit så ända sedan antiken.

Alla människor har någon gång erfarit en längtan att hämnas för något.

Hämndbegär är en starkt nedbrytande kraft och människans största svaghet.

Det upplevda behovet av hämnd hos människor är förmodligen en av de viktigaste grogrunderna för de flesta krig, samhällsomvälvningar och folkmord genom tiderna.

Likväl – och här kommer en paradox; trots den enorma betydelse fenomenet hämnd haft för mänskligheten, har ämnet i form av regelrätt vetenskaplig analys av hämndens väsen inte behandlats mycket i litteraturen. Frågor som; vad är, varifrån kommer och vart leder hämnd? - är svåra att få svar på. Ännu svårare är kanske frågan om vi kan befria oss från vårt behov av hämnd och i så fall hur.

Denna essä syftar till att ge lite ytterligare stoff inom detta så försummade ämne. I bästa fall kan den väcka tankar och vara underlag för en diskussion som kan leda till en djupare och mer fullödig behandling av ämnet.

Jag har inte för avsikt att angripa ämnet så mycket ur ett psykologiskt perspektiv eftersom det inte är mitt fackområde, utan mer ur ett allmänfilosofiskt och politiskt perspektiv.

De sju dödssynderna

Nedanstående är ett starkt förkortat sammandrag av min essä ”De sju dödssynderna”.

Hela essän (12 sidor) är för omfattande för att finnas i en blogg. Är du intresserad av att läsa den, mailar  jag dig den gärna, om du kontaktar mig på:  staffan.jackson@ekelow.se.                           

”De sju dödssynderna” som begrepp och utpekandet av dessa de förment allra värsta synderna  kom till under senantiken och har sedan dess ofta refererats till i konsten och litteraturen. Även om begreppet från början hade ett religiöst (romerskt katolskt) ursprung, har det ända in i våra dagar och inte minst i vårt sekulariserade Sverige satt tydliga avtryck. Det är välkänt för de flesta, man har ofta dessa dödssynder som tema i litterära och filmiska verk o.s.v. Några exempel i modern tid är Richard Hoberts filmsvit ”De sju dödssynderna” och David Finchers film ”Seven”. Några frågor som jag länge har ställt mig och som till sist fick mig att söka svaren och skriva denna essä är följande:

-          Vilken är bakgrunden till denna indelning i dödssynder och hur har den kunnat leva kvar så länge?

-          Varför har just dessa ”synder” lyfts fram? Flera av dem känns för en nutidsmänniska knappast som klandervärda. Åtminstone kan de betraktas som rätt harmlösa (vällust, lättja).

-          Begreppet synd borde analyseras. För mig förefaller några av dessa ”dödssynder” snarare vara mänskliga personlighetsdrag (högmod, lättja, girighet) eller ord för en handling (frosseri) eller tillfällig känsla (vrede, avund, vällust).

-          Hur skulle ett urval av de allra värsta synderna kunna se ut om det gjordes idag? Skulle en sådan lista kunna vara ett bra underlag för en moralfilosofisk diskussion om människans goda och onda sidor?

Intressant, men kanske mindre känt, är att det finns beskrivet heliga dygder som korresponderar till dödssynderna. 

Kring dödssynderna finns också en symbolvärld med djur och färger som förknippas till de olika synderna.

Högmod (Superbia)
Girighet (Avarutua)

Vällust/otukt (Luxuria)

Avund (Individia)

Frosseri (Gula)
Vrede (Iria)
Lättja/likgiltighet (Acedia)

Sammanfattning

Vad är då gemensamt för dessa sju dödssynder och vilken var avsikten med att välja just dessa, när man under kristendomens barndom skulle beskriva människans allra värsta synder?

För att förstå vilka ideal och livsnormer som gällde under den tid och i det sammanhang där dödssynderna definierades, är det kanske lättare att utgå ifrån de dygder som korresponderar mot synderna, d.v.s. bland annat; Ödmjukhet, Dygd, Avhållsamhet, Tålamod , Flit. Alltså egenskaper eller dygder vi förknippar med ideal för munkar eller eremiter som lever asketiskt och fromt under arbete och bön isolerade från den materiella och ibland våldsamma omvärlden. Detta har sin förklaring. Dygderna var ju också i hög grad tänkta som rättesnöre för livet i klostren. Den ideala fromma människan skulle leva enkelt, vara nöjd med sin lott och absolut inte göra några utsvävningar och inte heller utmana makten (varken den världsliga eller kyrkans)

Av detta följer logiskt, att man betraktade det motsatta som synd: (utlevelse, njutning och starka känslor som vrede och lust).

Vår tids dödssynder

Jag har sett det som en intressant tankeövning, att nu till slut frigöra mig från tankar på hur man resonerade under tidig kristendom och istället diskutera vilka ”dödssynder” man skulle komma fram till, som skulle kännas relevanta för dagens människor, (kanske med begränsningen - i västvärlden) d.v.s. i vår delvis sekulariserade värld.

Här följer mitt förslag till ny dödssyndsförteckning:

Girighet

Likgiltighet

Hämndlystnad

Falskhet, svek 

Feghet

Som framgår, har jag valt att reducera/koncentrera ”dödssynderna” till endast fem.

Nedan ger jag min korta motivering/kommentar till var och en av mina kandidater:

Girighet (motsats; generositet, hänsyn)

Girighet i betydelsen ”att ta stora risker för att öka sina egna materiella tillgångar, risker som även drabbar andra”, kan vara mycket destruktiv och vålla medmänniskor stor skada. Girighet innefattar också missunnsamhet. Särskilt allvarlig är girighet hos personer med stor makt.

Likgiltighet (motsats; intresse, inlevelseförmåga, nyfikenhet)

I sin yttersta form innebär likgiltighet total avsaknad av empati och medkänsla med andra, något som lätt kan leda till grymheter. Även om man kan känna sig frestad att begå onda gärningar, så är det ofta just förmågan till inlevelse och medkänsla som hejdar en. Den som är hemfallen åt likgiltighet är i stånd till precis vilka försyndelser som helst, både mot andra och sig själv.

I begreppet ligger också frånvaro av intresse och nyfikenhet på omvärlden och medmänniskorna vilket jag ser som det största hindret av alla mot mänskliga framsteg och ökad kunskap.

Hämndlystnad (motsats; fördragsamhet, tolerans)

Människans drift att hämnas är en av de viktigaste grogrunderna genom tiderna för de flesta krig, folkmord och våldsbrott. Det är en starkt nedbrytande kraft och människans största svaghet. Om denna drift kunde kontrolleras och tonas ner, skulle vi få en bättre värld.

Falskhet, svek  (motsats; ärlighet, öppenhet)

Falskhet innebär medveten manipulation av andra människors livsvärld. Några exempel är censur, propaganda, falsk marknadsföring, snedvriden nyhetsbevakning.

En form av falskhet är svek. Att svika ett förtroende och på så sätt utsätta den som litat på oss för allvarlig skada uppfattar nog de flesta, med all rätt, som ytterst föraktligt.

En allvarlig form av svek är maktmissbruk d.v.s. att den som fått ett förtroende i form av maktställning sviker dem som gett honom/henne makten.

Feghet (motsats; mod, civilkurage)

Att kunna göra det som man vet är rätt och viktigt som t.ex. att rädda någon i nöd, men avstå på grund av att man är rädd om sitt eget skinn. Att passivt se på när oförrätter begås. Att av rädsla för att själv drabbas inte säga ifrån, när någon behandlas illa.

Fegheten har ofta varit en förutsättning för de mest fasansfulla förbrytelser mot mänskligheten. Människors brist på civilkurage och benägenhet att lydigt göra sin plikt trots att samvetet protesterar, får som regel betydligt mera långtgående konsekvenser än enskilda människors illgärningar.

Pedofiler kommer undan för lätt

Då och då kan man läsa om att en man blev frikänd för våldtäkt av minderårig flicka p.g.a. att det inte gick att bevisa att mannen visste att flickan var under 15 år.

Det är det här beviskravet i lagen jag vänder mig mot. Många gärningsmän går fria på grund av att det ju oftast är mycket svårt att bevisa att den åtalade kände till flickans ålder.

Jag förmodar att en krögare som serverat minderåriga sprit inte kan komma undan sanktion enbart för att det inte gick att bevisa att han kände till gästens ålder. Det är hans ansvar att i tveksamma fall kontrollera om gästen är myndig.

Likaså kan inte en langare komma undan straff genom att skylla på att han inte visste att köparen var minderårig.

När det gäller att ha sex med mycket unga flickor krävs tydligen inget ansvar från mannen att kontrollera flickans ålder.

Man kan tycka, att män som ägnar sig åt detta antingen borde begära legitimation av flickan eller ta risken att få stå sitt kast och bli dömd för våldtäkt, om det visar sig att hon var minderårig.

Förutom att många förövare går fria som lagen nu är utformad, tvingas polis och åklagare att lägga ner stora resurser på ett ofta fruktlöst sökande efter bevis.

Med en enkel lagändring skulle det inte behövas. Är flickan under 15 år handlar det om våldtäkt – punkt!

Jag skulle uppskatta mycket, att få en kommentar till detta från någon representant för rättsväsendet.