Både svenska skolan och kyrkan är inne i en kris även om knappast dess företrädare skulle uttrycka sig så.
Om vi börjar med skolan, så får vi dagligen bevis på hur illa det är ställt med den allmänna kunskapsnivån hos eleverna och ordningen i skolan. Många ungdomar går ut skolan utan godkända betyg i de viktiga ämnena. Ett skrämmande antal till och med utan förmågan att läsa och skriva. Ordnings- och disciplinproblem, skolk och mobbing är vanligt. Saken blir inte bättre för att problemen fördelar sig väldigt ojämnt mellan skolor. Skolor i invandrartäta områden fungerar så dåligt, att de föräldrar som kan flyttar sina barn till bättre skolor vilket ökar segregationen.
Kyrkans kris är dels att kyrkobesökarna sviker, dels blir fler och fler, särskilt bland de yngre, medvetna om att de kan minska sin skatt genom att gå ur svenska kyrkan. Sekulariseringen i Sverige tillsammans med det ständigt ökande utbudet av konkurrerande kultur- och andra aktiviteter i samhället innebär att i många kyrkor gudstjänsterna bara besöks av några få personer. Med tanke på åldern hos dessa få trogna undrar man hur det kommer att bli om fem eller tio år, när ingen av dom längre lever.
Diskussionen om orsaken till skolans kris har visserligen till en del handlat om lärarutbildningen, men hur mycket tid och kraft har inte ägnats åt betyg eller inte betyg, olika betygssystem, läroplaner centrala prov, visioner och mål, skolans organisation?
Diskussionen om kyrkans kris har handlat om kyrkans budskap, gudstjänsternas form m m.
Min uppfattning är att både när det gäller skolans och kyrkans kris fokuserar man på fel saker. Receptet är brutalt enkelt (men samtidigt svårt att åstadkomma):
Skolan behöver duktiga lärare som är engagerande och goda pedagoger.
Kyrkan behöver karismatiska präster som kan fängsla en församling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar