Jag har just läst dels Jan Guillous senaste bok "Ordets makt och vanmakt", dels Gunnar Ekbergs bok "De ska ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst". Båda gav en mycket spännande läsupplevelse och särskilt intressant var att de beskriver samma tid och miljöer men ur olika utgångspunkter. Författarna nämner också varandra flitigt. Båda tycker lika illa om den andre och står ideologiskt så långt ifrån varandra som man kan komma.
Jan Guillou berättar i sin bok om sitt liv som vänsterman och journalist. En stor del av boken beskriver perioden från mitten av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet då de radikala vänsterrörelserna och palestinarörelsen var som starkast. Jan Guillou var hängiven kommunist och aktiv medlem i såväl Clarté, KFML som Folkfronten för Palestina. Han hade mycket kontakter med de palestinska terrororganisationerna och reste mycket i mellanöstern. Boken avhandlar också Guillous "avslöjande" av IB tillsammans med Peter Bratt, något som blev möjligt på grund av att en IB-agent läckte hemligheter till Peter Bratt. Guillous informationsinsamling inför avslöjandet låg i gränslandet mellan journalistik och spioneri och renderade också honom ett fängelsestraff för detta.
Gunnar Ekberg blev som mycket ung värvad till den svenska underrättelsetjänsten som då hette IB, där han verkade från sextiotalets mitt och tio år framåt. Den perioden berättar han utförligt om i sin bok. Ekberg fick i uppdrag att infiltrera KFML och Palestinarörelsen och rapportera till IB som kallades Firman. Syftet var att få kännedom om ev. planer till omstörtande verksamhet, terroristattentat m m från dessa organisationers sida samt att få kännedom om ifall Sovjet eller Kina stödde dem med fientliga avsikter mot Sverige. Observera att detta ju skedde under det kalla kriget då vår misstänksamhet mot Sovjet var stor.
Guillou och Ekberg möttes vid många tillfällen, möten som båda berättar om och där de naturligtvis hade helt olika och dolda agendor. Det är detta som gör det så intressant att läsa båda skildringarna mot varandra. Ibland beskriver de båda författarna samma faktiska skeende så olika att endast en av dem kan ha rätt. Det blir då upp till läsaren att avgöra vem som är mest trovärdig. Själv vet jag vem jag litar mest på, men andra kanske väljer att tro på den andre.
Till slut blev Ekbergs identitet som IB-agent och infiltratör röjd och det blev Guillou som konfronterade Ekberg om detta.
Den som är intresserad av svensk nittonhundratalshistoria och särskilt skeendet under kalla kriget och sextio- och sjuttiotalens vänstervåg rekommenderas starkt att läsa de här böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar