Om du vill kommentera

Vill du kommentera något inlägg, kan du göra det i själva bloggen, men det kräver några handgrepp. Man måste registrera sig med sitt Google-konto. Den som tycker det verkar krångligt kan lika gärna skicka ett mail direkt till mig, alltså till staffan.jackson@ekelow.se

Ordet ”neger” i klassisk litteratur

På sista tiden har N-ordet, alltså ordet NEGER, åter dykt upp i kulturdebatten. Nu handlar det inte om huruvida man skall få kalla negerbollar för negerbollar, utan om det är rätt att ”censurera retroaktivt” d.v.s. att i äldre litteratur ta bort eller ändra ord som idag anses olämpliga.

Nyligen har förlaget Raben & Sjögren beslutat att inte återutge barnboken ”Ture Sventon i Paris” därför att ordet NEGER  förekommer  i den. Författarfonden, som har fört författaren Åke Holmbergs talan protesterade och föreslog klokt, att man kunde låta boken vara som den är, men lägga till ett förklarande förord. Förlaget stod dock fast vid sitt beslut. Man gör nu sällskap med det amerikanska förlag som åter­utger ”Huckleberry Finn” av Mark Twain i en upplaga där ordet ”nigger” bytts ut mot ”slave”.
En del politiskt korrekta debattörer har svårt att acceptera, att det står i Pippi Långstrump-böckerna att Pippis pappa är NEGERKUNG. Hur ska detta ord ändras i nästa upplaga? Ska det istället stå att han är socialarbetare eller kanske bibliotekarie?

Denna ängsliga, politiskt korrekta klåfingrighet påminner om det superlöjliga extremfeministiska påfundet vi fick höra om för en tid sedan att det borde finnas lika många Fru-Gårman-skyltar som Herr-Gårman-skyltar vid våra övergångsställen.

För att återgå till censur av N-ordet; Det är förstås olämpligt, att idag använda ord som upplevs kränkande av vissa, men därifrån till att gå tillbaka och byta ut ord i äldre litteratur är på gränsen till historieförfalskning. Ords betydelse ändras förstås över tiden och beroende på sammanhanget. Ska vi löpande justera all text i litteraturen så den blir acceptabel enligt dagens synsätt? Absurt! Det för tankarna till George Orwells 1984.

Jan Guillou vs Gunnar Ekberg

Jag har just läst dels Jan Guillous senaste bok "Ordets makt och vanmakt", dels Gunnar Ekbergs bok "De ska ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst". Båda gav en mycket spännande läsupplevelse och särskilt intressant var att de beskriver samma tid och miljöer men ur olika utgångspunkter. Författarna nämner också varandra flitigt. Båda tycker lika illa om den andre och står ideologiskt så långt ifrån varandra som man kan komma.

Jan Guillou berättar i sin bok om sitt liv som vänsterman och journalist. En stor del av boken beskriver perioden från mitten av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet då de radikala vänsterrörelserna och palestinarörelsen var som starkast. Jan Guillou var hängiven kommunist och aktiv medlem i såväl Clarté, KFML som Folkfronten för Palestina. Han hade mycket kontakter med de palestinska terrororganisationerna och reste mycket i mellanöstern. Boken avhandlar också Guillous "avslöjande" av IB tillsammans med Peter Bratt, något som blev möjligt på grund av att en IB-agent läckte hemligheter till Peter Bratt. Guillous informationsinsamling inför avslöjandet låg i gränslandet mellan journalistik och spioneri och renderade också honom ett fängelsestraff för detta.

Gunnar Ekberg blev som mycket ung värvad till den svenska underrättelsetjänsten som då hette IB, där han verkade från sextiotalets mitt och tio år framåt. Den perioden berättar han utförligt om i sin bok. Ekberg fick i uppdrag att infiltrera KFML och Palestinarörelsen och rapportera till IB som kallades Firman. Syftet var att få kännedom om ev. planer till omstörtande verksamhet, terroristattentat m m från dessa organisationers sida samt att få kännedom om ifall Sovjet eller Kina stödde dem med fientliga avsikter mot Sverige. Observera att detta ju skedde under det kalla kriget då vår misstänksamhet mot Sovjet var stor.

Guillou och Ekberg möttes vid många tillfällen, möten som båda berättar om och där de naturligtvis hade helt olika och dolda agendor. Det är detta som gör det så intressant att läsa båda skildringarna mot varandra. Ibland beskriver de båda författarna samma faktiska skeende så olika att endast en av dem kan ha rätt. Det blir då upp till läsaren att avgöra vem som är mest trovärdig. Själv vet jag vem jag litar mest på, men andra kanske väljer att tro på den andre.

Till slut blev Ekbergs identitet som IB-agent och infiltratör röjd och det blev Guillou som konfronterade Ekberg om detta.

Den som är intresserad av svensk nittonhundratalshistoria och särskilt skeendet under kalla kriget och sextio- och sjuttiotalens vänstervåg rekommenderas starkt att läsa de här böckerna.

Stalin och jag

Jag har ett kluvet förhållande till Stalin (alltså Iosip Vissarianovitj Dzjugasjvili). Mitt intresse för denna person har gjort att jag i min bokhylla nog har minst en hyllmeter litteratur om Stalin, bland annat flera stora utmärkta verk av Simon Montefiori och Edward Radzinsky.

Hur kan jag då vara så fascinerad av en så förskräcklig person som Stalin är en fråga som jag även ställt mig själv. Är inte den fascinationen på gränsen till pervers?

Många av oss går på skräckfilmer trots att de skrämmer oss. Det verkar som att vi får en kick av att bli skrämda. Mina studier av Stalins liv och gärningar ger mig samma typ av kick som att se en skräckfilm. Den blir inte sämre av att monstret i det här fallet var en verklig person. Ytterligare ett skäl för mig att studera Stalin är mitt stora intresse för historia och då särskilt Rysslands.

Jag är förbluffad över mycket som rör den allmänna synen på Stalin. Här finns flera paradoxer. Hans påverkan på världshistorien anser jag är underskattad. Få personer har direkt och indirekt satt ett sådant avtryck i världen som Stalin. Ondskan i hans gärningar är grovt underskattade. Han brukar nämnas som en jämlike till Hitler, Pol Pot och Mao när det gäller missgärningar. Sanningen är i själva verket, att  de andras terror framstår som närmast idyllisk i jämförelse med Stalins. Mätt bara i antal likvideringar är han garanterat ansvarig för fler än de andra tre tillsammans. Av naturliga skäl är det svårt att få fram en säker siffra, och olika forskares bedömningar varierar mellan 25 och 60 miljoner.  Därtill kommer de 18 miljoner som försmäktade i Gulag varav över 4 miljoner aldrig återkom (Anne Applebaum).

En gåta är hur han under 30 år kunde hålla Sovjetunionen i ett sådant järngrepp och hur det ryska folket trots sin fruktan för honom och den hemska tyrann han var beundrade och älskade honom så. Än idag ser millioner ryssar Stalin som en hjälte.

Det är skrämmande att i dessa dagar görs en ny historieskrivning i Ryssland. I den nya historiebok som tagits fram för ryska barn tonas Stalins terror ned och hans handlingar beskrivs som nödvändiga för att skydda det ryska folket. De flesta historiker har protesterat mot detta, men Putin hävdar med kraft att lärarna skall undervisa enligt den nya boken, detta för att inte svärta ner den historiska bilden av Ryssland.

 En liten analys ur psykologiskt perspektiv av människan Stalin kan vara intressant. Hur var den man beskaffad, som kom att bli den värste massmördaren alla kategorier i världshistorien?

Det märkliga är att Stalin knappast hade en särskilt komplex personlighet. Hans egenskaper var egentligen sådana som man finner hos vanliga, normala människor (möjligen med undantag för hans totala avsaknad av empati) , men några drag var mer markerade än hos de flesta av oss som till exempel hans utpräglade misstänksamhet , hans maktbegär och hans intelligens, speciellt i bemärkelsen list och förslagenhet. Exempel på det senare är den oerhörda skicklighet han visade att härska genom att söndra och intrigera i den oerhört komplicerade politiska miljön som var Sovjetunionens. Ett typiskt drag hos Stalin var hans oförutsägbarhet. Detta bidrog till osäkerhet och rädsla hos alla i hans omgivning. Man kunde aldrig veta hur han skulle reagera på en fråga eller framställan. Han hade också ett utmärkt minne och glömde aldrig en oförrätt eller ett misstag någon gjort.

Dessa egenskaper tillsammans med miljön i revolutionens Ryssland och ett antal tillfälligheter skapade det monster som blev Stalin.

En propp har gått - Svar från tillverkaren!! (se mitt inlägg dec 2010)

Hej Staffan,

Ursäkta att det har tagit tid att svara men har passat på att ha julledighet.

Jag förstår vad ni menar men tyvärr är det inte så många som är villiga att betala extra och detta är en lågmarginalprodukt. Propparna tillverkas i automatband där montaget och paketeringen sker automatiskt och den lilla fjäderns som han menar spinns från en tråd, alltså ingen färdig fjäder som sätts dit. Jag tar åt mig önskemålet om fjädern och kommer att undersöka vilka tester som har gjorts historiskt för att förbättra fjädern men tyvärr är det nog provat med en hel del olika material och modifieringar. Ett krav som finns är att det skall fungera i automatbanden.

Lösningen på problemet har varit mätartavlorna där det klart skall framgå vilken säkring som skall skydda vilken krets t.ex. säkring nr 8 till vardagsrum och 9 till belysning/uttag kök. Blir det mörkt i vardagsrummet så skall man tydligt kunna utläsa att det är säkring nr 8 som skall bytas och efter bytet lyser det förhoppningsvis igen.

För den kreativa med rätt möjligheter så finns där kanske en produktide att ta fram nya kåpor till centralerna med en lysdiod som helst tänds när säkringen har gått eller lättare tekniskt men mera störande att den släcks när säkringen är trasig.

Hoppas detta var svar på din fråga.

Med vänlig hälsning/ Best regards,

Niklas Aronsson

Produktchef Säkringsmaterial/Försäljning

Product Manager Fuse Materials/Sales

Sabrering av nyårschampagnen

Har du som jag funderat över hur det här med sabrering av en champegneflaska egentligen går till?
Slår man verkligen av halsen på flaskan med en sabel? Får man inte glasskärvor i champagnen då? Blir det något vin kvar eller sprutar allt ut?

Flera av mina vänner (men inte jag) har nyligen praktiserat sabrering, men när jag nyfiket frågar om själva förfaringssättet får jag helt olika svar. Jag bestämde mig därför att gå till botten med saken, studera ämnet och rapportera hur sabrering verkligen ska gå till.

Först en historisk tillbakablick: Enligt vissa källor påbörjades bruket att sabrera champagne av Napoleons kavalleriofficerare under fälttåget mot Ryssland. Andra källor som jag bedömer trovärdigare hävdar, att det istället var ryska officerare som började tillämpa det här eleganta sättet att öppna skumpaflaskor och att dom i sin tur överförde seden till sina fiender fransmännen. Visst låter det troligare? Jämför med det ryska bruket att kasta glaset över axeln när man skålat för tsaren!

Nå hur går det till att sabrera? Nu vet jag exakt efter att ha läst allt som går att läsa i ämnet samt tittat på otaliga Youtube-klipp som demonstrerar olika metoder av sabrering varav vissa med bra, andra med katastrofalt resultat.

Alltså:
Flaskan ska vara väl kyld.
Man befriar flaskans topp från folien men låter ståltrådsgrimman sitta kvar.
Greppa flaskan med en behandskad hand och håll den snett uppåt i ofarlig riktning.
Tag en sabel (eller tung kökskniv) i den fria handen. Låt bakkanten på sabeln/kniven glida längs flaskans hals tills den slår mot glaskanten i flaskans mynning. Översta delen av halsen med kork och grimma flyger då iväg och det är bara att hälla upp vinet i glasen.

Någon gång ska jag själv prova.