Om att gå i norska fjällen och jaga ripa

Ett litet försök att beskriva denna fascinerande och märkliga aktivitet för den som inte provat på

Dagen börjar ofta med en klättring uppför en fjällsida på en halvtimme som suger musten ur vem som helst. Sedan läggs all uppmärksamhet på terrängen och underlaget, ibland med avbrott av några ripors uppflog och – oftast fåfängt - försök att träffa en.

Skönast att gå är det strax under trädgränsen där det växer glest med björk, marken är slät och täckt av ljung och blåbärsris. Där kan man gå rätt snabbt och lätt och bara se framåt och välja väg samtidigt som man spanar efter sina jaktkompisar. Är dom före eller efter mig?

När man framför sig ser ett område tätt bevuxet av låga buskar med ljusgröna blad får man passa sig. Deras slingriga grenar och rötter är som konstruerade för att göra det svårt att tränga sig fram. Jag försöker alltid om möjligt gå runt sådana snår även om det innebär jobbig klättring.

Djupa raviner korsar ofta ens väg. Man måste då bestämma sig; klättra ner och sedan upp på andra sidan eller söka sig uppåt där ravinen kanske är grundare? Det senare är jobbigt, men man vinner i alla fall höjd.

Ibland kommer man fram till ett tvärbrant stup.  Hur ska jag ta mig ner? Åt vänster eller höger finns kanske ett ställe där man kan klättra ner. Under klättringen kan man hamna på en hylla halvannan meter upp från fast mark. Hoppa ner? Pallar knäna?

Ofta passerar man en bäck. Då passar man i förbifarten på att ta upp kåsan ur benfickan och få sig en välbehövlig slurk vatten.

Myrar stöter man på då och då. Då gäller det att avgöra om man kan gå över och i så fall var, eller om man måste gå runt.

Brant klättring uppåt mot en fjälltopp! Man flåsar som en luftbälg och det suger i benen. Koncentrationen är på den plats ovanför mig dit jag vill, innan jag nästa gång ska stanna och pusta en stund. När man äntligen når det man tror var toppen, ser man den verkliga toppen långt framför sig.

Klättring utför brant bergssida. Bössan kan man inte hålla i färdigställning utan i ena handen, alltid i den som vetter ut mot branten för balansens skull och för att kunna ta stöd mot klippväggen med den fria handen. Fullt fokus på var man ska placera nästa fot! Ett felaktigt steg kan bli ödesdigert. Stanna till några sekunder och byta fokus till att läsa terrängen, göra vägval. Närfokus på var man ska sätta fötterna inkluderar bedömning av underlaget. Sten, fast eller lös?  Färg och struktur på mossan avgör om den är hal eller pålitlig att kliva på, något man lärt sig på empirisk väg.

Att klättra ner mot dal på brant sluttning bevuxen med de förhatliga buskarna med ljusgröna blad. Vegetationen gör att man inte kan se marken. Därför lätt att stiga fel eller halka. En räddning är att bromsa nedfarten genom att gripa tag i buskarnas grenar. Min fiende kan också vara min vän!

Dagens höjdpunkt är lunchrasten med jaktkamraterna i någon skreva vid en bäck. Brasa, grillad korv, öl, kaffe och en bit choklad. Härligt!

Så igång igen! Anspänningen när plötsligt en flock ripor lyfter. Stoltheten om man någon gång lyckas fälla en. Den vidunderliga naturen. Utsikten från en topp över de mäktiga fjällen med sidor klädda i höstfärger.

När jaktdagen närmar sig slutet och man klättrar ner mot vägen och den röda Lincolnvanen, en känsla av tillfredställelse över ännu en härlig jaktdag, att kunna se fram mot att få vila sin trötta kropp och få en kväll med kamraterna och en drink, en god middag och en avslutning i badtunnan.