Hela essän (12 sidor) är för omfattande för att finnas i en blogg. Är du intresserad av att läsa den, mailar jag dig den gärna, om du kontaktar mig på: staffan.jackson@ekelow.se.
”De sju dödssynderna” som begrepp och utpekandet av dessa de förment allra värsta synderna kom till under senantiken och har sedan dess ofta refererats till i konsten och litteraturen. Även om begreppet från början hade ett religiöst (romerskt katolskt) ursprung, har det ända in i våra dagar och inte minst i vårt sekulariserade Sverige satt tydliga avtryck. Det är välkänt för de flesta, man har ofta dessa dödssynder som tema i litterära och filmiska verk o.s.v. Några exempel i modern tid är Richard Hoberts filmsvit ”De sju dödssynderna” och David Finchers film ”Seven”. Några frågor som jag länge har ställt mig och som till sist fick mig att söka svaren och skriva denna essä är följande:
- Vilken är bakgrunden till denna indelning i dödssynder och hur har den kunnat leva kvar så länge?
- Varför har just dessa ”synder” lyfts fram? Flera av dem känns för en nutidsmänniska knappast som klandervärda. Åtminstone kan de betraktas som rätt harmlösa (vällust, lättja).
- Begreppet synd borde analyseras. För mig förefaller några av dessa ”dödssynder” snarare vara mänskliga personlighetsdrag (högmod, lättja, girighet) eller ord för en handling (frosseri) eller tillfällig känsla (vrede, avund, vällust).
- Hur skulle ett urval av de allra värsta synderna kunna se ut om det gjordes idag? Skulle en sådan lista kunna vara ett bra underlag för en moralfilosofisk diskussion om människans goda och onda sidor?
Intressant, men kanske mindre känt, är att det finns beskrivet heliga dygder som korresponderar till dödssynderna.
Kring dödssynderna finns också en symbolvärld med djur och färger som förknippas till de olika synderna.
Sammanfattning
Vad är då gemensamt för dessa sju dödssynder och vilken var avsikten med att välja just dessa, när man under kristendomens barndom skulle beskriva människans allra värsta synder?
För att förstå vilka ideal och livsnormer som gällde under den tid och i det sammanhang där dödssynderna definierades, är det kanske lättare att utgå ifrån de dygder som korresponderar mot synderna, d.v.s. bland annat; Ödmjukhet, Dygd, Avhållsamhet, Tålamod , Flit. Alltså egenskaper eller dygder vi förknippar med ideal för munkar eller eremiter som lever asketiskt och fromt under arbete och bön isolerade från den materiella och ibland våldsamma omvärlden. Detta har sin förklaring. Dygderna var ju också i hög grad tänkta som rättesnöre för livet i klostren. Den ideala fromma människan skulle leva enkelt, vara nöjd med sin lott och absolut inte göra några utsvävningar och inte heller utmana makten (varken den världsliga eller kyrkans)
Av detta följer logiskt, att man betraktade det motsatta som synd: (utlevelse, njutning och starka känslor som vrede och lust).
Vår tids dödssynder
Jag har sett det som en intressant tankeövning, att nu till slut frigöra mig från tankar på hur man resonerade under tidig kristendom och istället diskutera vilka ”dödssynder” man skulle komma fram till, som skulle kännas relevanta för dagens människor, (kanske med begränsningen - i västvärlden) d.v.s. i vår delvis sekulariserade värld.
Här följer mitt förslag till ny dödssyndsförteckning:
Likgiltighet
Hämndlystnad
Falskhet, svek
Feghet
Som framgår, har jag valt att reducera/koncentrera ”dödssynderna” till endast fem.
Nedan ger jag min korta motivering/kommentar till var och en av mina kandidater:
Girighet (motsats; generositet, hänsyn)
Girighet i betydelsen ”att ta stora risker för att öka sina egna materiella tillgångar, risker som även drabbar andra”, kan vara mycket destruktiv och vålla medmänniskor stor skada. Girighet innefattar också missunnsamhet. Särskilt allvarlig är girighet hos personer med stor makt.
Likgiltighet (motsats; intresse, inlevelseförmåga, nyfikenhet)
I sin yttersta form innebär likgiltighet total avsaknad av empati och medkänsla med andra, något som lätt kan leda till grymheter. Även om man kan känna sig frestad att begå onda gärningar, så är det ofta just förmågan till inlevelse och medkänsla som hejdar en. Den som är hemfallen åt likgiltighet är i stånd till precis vilka försyndelser som helst, både mot andra och sig själv.
I begreppet ligger också frånvaro av intresse och nyfikenhet på omvärlden och medmänniskorna vilket jag ser som det största hindret av alla mot mänskliga framsteg och ökad kunskap.
Hämndlystnad (motsats; fördragsamhet, tolerans)
Människans drift att hämnas är en av de viktigaste grogrunderna genom tiderna för de flesta krig, folkmord och våldsbrott. Det är en starkt nedbrytande kraft och människans största svaghet. Om denna drift kunde kontrolleras och tonas ner, skulle vi få en bättre värld.
Falskhet, svek (motsats; ärlighet, öppenhet)
Falskhet innebär medveten manipulation av andra människors livsvärld. Några exempel är censur, propaganda, falsk marknadsföring, snedvriden nyhetsbevakning.
En form av falskhet är svek. Att svika ett förtroende och på så sätt utsätta den som litat på oss för allvarlig skada uppfattar nog de flesta, med all rätt, som ytterst föraktligt.
En allvarlig form av svek är maktmissbruk d.v.s. att den som fått ett förtroende i form av maktställning sviker dem som gett honom/henne makten.
Feghet (motsats; mod, civilkurage)
Att kunna göra det som man vet är rätt och viktigt som t.ex. att rädda någon i nöd, men avstå på grund av att man är rädd om sitt eget skinn. Att passivt se på när oförrätter begås. Att av rädsla för att själv drabbas inte säga ifrån, när någon behandlas illa.
Fegheten har ofta varit en förutsättning för de mest fasansfulla förbrytelser mot mänskligheten. Människors brist på civilkurage och benägenhet att lydigt göra sin plikt trots att samvetet protesterar, får som regel betydligt mera långtgående konsekvenser än enskilda människors illgärningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar